Flertalet våldsutsatta kvinnor som flyr till kvinnojourer och hjälporganisationer tvingas samtidigt in i ofrivillig hemlöshet. I många fall har kvinnan utsatts för ekonomiskt våld där partnern tagit kontroll över ekonomin, tagit lån i kvinnans namn och orsakat skulder och betalningsanmärkningar. Med sådana förutsättningar blir det svårt att godkännas av en ny hyresvärd. I rapporten konstateras att bostadsbristen har skapat inlåsningseffekter där våldsutsatta kvinnor inte kommer vidare från kvinnojour till permanent bostad. Bostadssituationen kan i värsta fall medföra att kvinnan går tillbaka till den våldsutövande partnern för att slippa bli hemlös.
Många kommuner saknar en handlingsplan för hur de ska hjälpa våldsutsatta kvinnor från kvinnojour till ett långsiktigt boende. Kortsiktiga lösningar kan i vissa fall erbjudas så som vandrarhem eller osäkra andrahandsboenden. Andra tillhandahåller förturslägenhet i hemkommunen vilket i många fall är olämpligt ur ett säkerhetsperspektiv. På samma sätt är det inte alltid möjligt att med kontaktförbud i den gemensamma bostaden skapa en trygg och säker plats för kvinnan att vistas på.
Det primära måste vara att säkra bostadsfrågan för dom utsatta kvinnorna genom många olika insatser och att detta måste vara en prioriteringsfråga i varje kommun.
• Behandla frågan om permanent bostad för våldsutsatta kvinnor som en välfärdsfråga. Det är inte rimligt att en kvinna ska behöva riskera hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden för att hon valt att lämna en våldsam partner. Det rimmar illa med regeringens ambition att motverka våld i nära relationer att inte ha en övergripande plan för detta. I de fall barn finns med i bilden är behovet av ett långsiktigt boende än mer angeläget. Det är nödvändigt med ett större samhälleligt ansvar och ett perspektivskifte krävs där frågan om bostad för våldsutsatta kvinnor ges samma prioritet som andra välfärdsfrågor.
• Sätt särskilt fokus på våldsutsatta kvinnor och barn i en nationell strategi mot hemlöshet. Det krävs samordning på nationell, regional och lokal nivå liksom bred samverkan mellan olika aktörer för att hantera hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. En ny nationell strategi föreslås. I en sådan strategi måste särskilt fokus riktas på den typ av hemlöshet som drabbar våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ge länsstyrelserna samordningsansvar med särskilt uppdrag att hantera bostadslöshetsfrågor för just denna grupp.
• Bostadsfrågan ska inte reduceras till en socialtjänstfråga. Socialtjänsten har ingen generell skyldighet eller ens möjlighet att tillhandahålla långsiktiga boendelösningar för de som behöver hjälp med en permanent bostad. Hemlöshetssamordnaren konstaterar att det numer är uppenbart att hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden är en fråga som inte enbart kan lösas via insatser från socialtjänsten. Problemets komplexitet på strukturell och individuell nivå gör att större samverkan krävs mellan olika aktörer på olika nivåer. Hemlöshet för våldsutsatta kvinnor måste lyftas upp strategiskt på kommunledningsnivå.
• Ställ högre krav på de kommunala bostadsbolagen och bygg fler billiga hyresrätter. Kommunerna måste se över de allmännyttiga bostadsbolagens sociala ansvar att sörja för tillgången till bostäder för särskilda grupper så som våldsutsatta kvinnor. Bostadsproduktion måste inriktas på byggande av billiga hyresrätter som kan tillgodose behov för resurssvaga grupper på bostadsmarknaden.
