Fåtal polisanmälningar leder till åtal.

De flesta anmälningar som görs till polisen, leder inte till åtal. Orsakerna kan vara många och kan bland annat vara att det inte finns tillräckligt med bevis för styrka att ett brott begåtts och sedan kan ofta kvinnan vänta för länge innan anmälan görs och av många olika anledningar. Då talar man om att tidsrymden mellan anmälan och brottet varit för långt och går därför inte att styrka på ett trovärdigt sätt. Många gånger drar också kvinnan tillbaks sin anmälan och kan vara beroende på rädsla men också kärlek till förövaren.

Men vad händer när polisanmälan läggs ner? Oftast så kvarstår hotet och då bör varje fall bedömas utifrån en riskanalysmodell. Men det som oftast händer dessvärre är att kvinnan drar sig tillbaka och inte aktivt ser över sina rättigheter och oftast får detta konsekvenser för både henne och barnen.

Våld mot kvinnor och folkrätten Diskriminering av och våld mot kvinnor utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Begreppet "due diligence" är centralt för FNs kampanj för att stoppa våldet mot kvinnor och innebär att staterna har ansvar och skyldighet att vidta alla erforderliga åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor, oavsett vem förövaren är. Dessutom ska staten tillhandahålla stöd och skydd för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Begreppet "due diligence" är väl förankrat i folkrätten och flera internationella och regionala deklarationer, konventioner och resolutioner har antagits för att ge kvinnor ett fullvärdigt skydd.* Gemensamt för dessa, utöver kravet att staten ska avhålla sig från att utsätta kvinnor för våld, är att staten också är skyldig att vidta positiva åtgärder för att skydda kvinnor och förhindra att de utsätts för våld, oavsett om våldsbrotten sker i den så kallade offentliga eller privata sfären. Våld mot kvinnor får under inga omständigheter tolereras från statens sida. Mäns våld mot kvinnor är således inte en privat angelägenhet, även om förövaren är en privatperson, utan utgör en angelägenhet för det allmänna. Sverige har ratificerat eller anslutit sig till samtliga konventioner och protokoll som nämns här.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) Den allmänna förklaringen fastslår att alla människor har rätt att få leva ett liv i jämlikhet, utan diskriminering och med lika skydd från lagens sida. Artikel 3 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna stadgar att "Alla människor har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet" Artikel 5 anger att ”Ingen må utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.” Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) Artikel 2 (1) i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter fastslår att ”Varje konventionsstat förpliktar sig att respektera och att tillförsäkra envar, som befinner sig inom dess område och är underkastad dess jurisdiktion, de i denna konvention inskrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt”. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966) Artikel 3 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter fastslår att. ”Konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som skrivits in i denna konvention.” Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW (1979) Trots att kvinnors lika fri- och rättigheter stadgas i olika människorättsinstrument av tidigt datum, såg man inom FN att diskrimineringen av kvinnor var mycket utbredd och omfattande, varför generalförsamlingen i december 1979 antog den juridiskt bindande Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, även kallad Kvinnokonventionen eller CEDAW. Könsrelaterat våld tas dock inte uttryckligen upp i konventionen. Ett tilläggsprotokoll till Kvinnokonventionen antogs år 1999 som ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till den kommitté som övervakar staternas efterlevnad av CEDAW-konventionen. Protokollet ger också CEDAW-kommittén en möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen.

Ändock trots att Sveriges främsta motto är jämlikhet, så fungerar denna inte i praktiken.

Undersökningen som Amnesty gjort menar att det könsrelaterade våldets orsaker återfinns i den rådande könsmaktsordningen i samhället där män som grupp har större makt än kvinnor som grupp. Mäns våld mot kvinnor bidrar också till att könsmaktsordningen upprätthålls. Mäns våld mot kvinnor skiljer sig från land till land vad gäller våldets omfattning och specifika uttryck men det är enligt Amnestys synsätt snarare fråga om gradskillnader snarare än artskillnader. Manlig kontroll över kvinnors sexualitet utgör en annan näringskälla för det könsrelaterade våldet, liksom stereotypa föreställningar om vad det innebär att vara kvinna och man. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer skiljer sig på flera sätt från annan våldsbrottslighet, dels genom kvinnans känslomässiga relation till förövaren och dels genom att våldet oftast är planerat, kontrollerat och utförs i hemmet, i skydd från omvärldens insyn. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan beskrivas som en process där våldet på olika sätt normaliseras, både för den misshandlande mannen och den våldsutsatta kvinnan. För kvinnan innebär misshandeln en successiv nedbrytning och tilltagande isolering, vilket kan försvåra för henne att bryta sig loss från förhållandet. Många kvinnor gör upprepade försök. Att kvinnan tar sig ur relationen medför inte nödvändigtvis att våldet upphör. Våldtäkt inom äktenskapet/parrelationen är sannolikt den mest dolda formen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Benägenheten att polisanmäla våldsbrott är särskilt låg hos kvinnor som utsatts för våld av en närstående man. Det är också först när kvinnan kommit ur relationen som hon kan benämna sina erfarenheter som just våld. I likhet med människor som överlevt tortyr drabbas många kvinnor som utsatts för våld i nära relationer av långvariga trauman och kan utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Enligt Amnestys mening kan våld mot kvinnor utgöra tortyr, för vilken staten är ansvarig, när våldet är så allvarligt och av sådan natur som tortyrbegreppet i folkrätten implicerar, och när staten misslyckats att leva upp till sina förpliktelser att tillhandahålla ett fullvärdigt skydd. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer påverkar också tusentals barn i Sverige, som växer upp i skuggan av pappas våld. Barn som inte själva blir slagna men som tvingas bevittna hur pappa slår och kränker mamma och/eller ett syskon är utsatta för psykisk misshandel. Att barn tvingas bevittna våld som de inte kan förhindra, kan leda till att hela uppväxten präglas av känslor av vanmakt och rädsla. 

SAMMANFATTNINGSVIS, 

kan det konstateras att hanteringen av våldsutsatta kvinnor i Sverige och dess säkerhet är tämligen begränsat och att det krävs ett nytänkande för att komma tillrätta med sårbarheten i rättsprocessen liksom stor insikt i dem psykosociala faktorena som ligger bakom varje familjetragedi.

Om detta kommer nästa inlägg att handla om.

 

18 Sep 2016

 

Välkommen till

B K R O

Kraft Force

www.bkro.eu

Barn och Kvinnorätts

Organisationen

B K R O Kraft Force

 

/deep-red-by-nemling-on-deviantart.jpg

 

www.bkrokraftforce.me

www.bkrobarn.eu

 

/deep-red-by-nemling-on-deviantart.jpg

 

Facebook

 

/deep-red-by-nemling-on-deviantart.jpg

 

 

 

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.    (klicka här för att förlänga premium)(info & kontakt)