Utsatthet, del 1

I vår serie om utsatthet så börjar vi att publicera en debattartikel som skrevs  förra året. Den är väldigt naken och utlämnande och den skildrar in på bara skinnet hur det är att leva som fattig och utsatt i Sverige idag.

”Anna”: Fattigdomen finns överallt– vi måste prata mer om den

Jag skulle vilja börja med att presentera mig, men av respekt till mina barn så avstår jag. För fattigdom och utsatthet blir något som man skäms över. Man känner sig skamsen och mindre värd. Av denna anledning vill jag inte att mina barn skall känna sig utpekade.

 

"För min familjs del startade allt när vi utsattes för ett brott som gjorde att jag hals över huvud fick fly med mina barn.

Det följdes av flera år med återkommande uppbrott, eftersom vi blev spårade. Det kostade mycket varje gång och vi hade inte längre råd med semestrar och sånt, utan vi gladdes istället åt utflykter och mysiga tv-kvällar. Vi lärde oss också att uppskatta det stora i det lilla.

 Efter ett tag började vårt skuldberg att växa och obetalda räkningar blev tyvärr ett vanligt inslag. Det gick bara att ta dom viktigaste räkningarna, såsom hyra och el och resten gick bara till mat.

Vi tvingades till försörjningsstöd, helt och hållet på socialtjänstens villkor.

Jag har akademisk utbildning och hade tidigare haft turen att aldrig sakna arbete, jag har alltid försörjt oss. Men bemötandet från socialtjänsten gjorde att jag för första gången förlorade min självkänsla. 

I dag har vi inte ens ett eget hem – med betalningsanmärkningar kan jag inte  få en lägenhet. Så vi bor inneboende, mina barn och jag. Det gör mycket ont, att inte ha ett hem och en trygghet.

Vi hade allt innan jag flydde från min man, ett fint hus och fina bilar men mest av allt ekonomiskt säkerhet. Då förstod jag tyvärr aldrig vad vi hade.  Det är sant, att man förstår först  när man förlorat allt.

Nu brukar jag gå och se in i olika hus och lägenheter när man pyntar för jul och påsk och jag känner en enorm smärta och avundsjuka på samma gång. Smärta över att inte ha något alls längre och tyvärr även avundsjuka på dem som har och inte vi.

Även de enklaste sakerna blir väldigt dyra och komplicerade som fattig. Även att bli sjuk blev fördyrande för både mig och mina barn och oftast har vi inte alltid råd att ta ut all medicin som skrevs ut till oss.  Så även den fysiska hälsan blir faktiskt en klassfråga. Alla i Sverige har inte råd att ta hand om sin hälsa, så är det faktiskt.

För oss är inte mobiltelefoner och internet heller en självklarhet. För mobiler kostar mycket pengar liksom att ha internet. För vi kan ju inte ta abonnemang som andra utan betalningsanmärkningar.  Så alla kostnader är fördyrande som fattig.

 Jag umgås allt mer med tanken på att jag och mina barn måste lämna Sverige, för att vi helt enkelt inte får en chans till ett normalt och värdigt liv här.

Jag skriver den här debattartikeln med hopp om att väcka en debatt om fattigdomen i Sverige. Den finns överallt och den är skoningslös.

Vi måste börja debattera detta stora samhällsproblem. Vi måste börja våga ifrågasätta socialtjänstlagen, vi måste debattera hur vi kan skapa ett säkrare samhälle för dem alla som faller utanför samhället på grund av betalningsanmärkningar.

Är detta det Sverige vi vill ha? Som utestänger och bestraffar, och som inte ger människor en chans till en framtid.

Jag uppmanar vår regering att bygga ett säkrare samhälle för utsatta. Att människor inte bara ska dömas efter sin kreditvärdighet"

 

 

15 apr 2016