Våld är aldrig acceptabelt

                                          /rosa-vita-rosor.jpg

 

Tidigt visade sig alla tecken på en osund relation, men hon blundade och hon tänkte att han är bättre än alla och framförallt så var han hennes stora kärlek. Han brydde sig om henne och han fick henne att känna sig mera levande än någon annan människa. Han var så mycket glädje och äventyr men också spännande och farlig...

Hon ville inte lyssna på någons varnande ord och hon släppte alla vänner som inte delade hennes uppfattning om honom. Men någonstans efter alla bråk och dramer, så började osäkerheten att växa, men hon ville inte ens för henne själv uttala eller erkänna den osäkerheten. För han var ju hennes stora kärlek och många gånger, var ju orsaken till bråken hennes. Om hon inte hade gjort det, eller sagt det, så hade mycket jobbigt aldrig ens hänt. För hon vet, att hon aldrig kan klara sig utan honom i sitt liv.

Allting har hänt, alla gränser har passerats, i våld och förnedring. Men hon älskar honom och hon väljer att ge honom sin ungdom och de åren som kunde bli de bästa i hennes liv. Vad hjälper teorier om normaliseringsprocessens faser, när hjärtat redan gjort valet.

Kärleken är förvisso en naturkraft, men våld är aldrig acceptabelt.

Aldrig någonsin.

25 nov 2019