Sexuellt våld utgör ett stort samhällsproblem. Den svenska omfångsundersökningen Slagen dam från 2001 visade att 34 procent att de tillfrågade kvinnorna hade blivit utsatta för olika typer av sexuellt våld sedan de fyllt 15 år. Nära två tredjedelar av kvinnorna i åldern 18-35 år hade trakasserats sexuellt.
Våld i nära relationer är omfattar ofta både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det är inte ovanligt att en fysisk misshandel följs av ett sexuellt övergrepp. Sexuellt våld kan definieras som kränkningar och övergrepp med sexuella förtecken. Det kan vara allt från att hota eller tjata sig till sex, till våldtäkt eller att den utsatta tvingas utföra olika typer av sexuella handlingar.
Föreställningen om att våldtäkter främst handlar om överfallsvåldtäkter av okända gärningsmän är fortfarande utbredd, en bild som i stor utsträckning sprids och bekräftas av media. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är dock dessa fall ovanliga. Vid åtta av tio anmälda våldtäkter är förövaren bekant med offret. 32 procent av de polisanmälda våldtäkterna har enligt statistiken skett inom en nära relation, detta trots att de brott där gärningspersonen är okänd för offret anmäls i högre grad. Merparten av de sexuella övergreppen sker inomhus, ofta i hemmet.
En fråga om makt och dominans
Enligt Brå är 99,5 procent av sexualbrottsförövarna män. De allra flesta fallen av sexuella övergrepp begås av en bekant man, men sexuellt våld förekommer även i samkönade relationer samt förövas av kvinnor mot män. Feministisk forskning, däribland intervjustudier med förövare, har visat att övergreppen i grunden handlar om makt och dominans, inte om sexualitet.
När frågans maktdimensioner synliggörs blir det också tydligt att sexuellt våld skapar och upprätthåller en bristande jämställdhet mellan män och kvinnor i samhället i stort, inte bara i den nära relationen. Rädsla för att bli utsatt inskränker bland annat kvinnors livskvalitet och tillgång till det offentliga rummet.
Föreställningar om sexualitet och våld
Det har länge funnits en föreställning om kvinnans sexualitet som passiv och kvinnor som sexuellt tillgängliga, vilket har lett till en situation där offrets motstånd varit en central fråga för den rättsliga bedömningen. Bevisbördan har således ofta fallit på offret, vilket i många fall har försvårat möjligheterna till fällande dom, särskilt i fall av sexuellt våld i nära relationer.
Rättens syn på trovärdigt offer
Forskningen har även visat att offrets och förövarens beteende före brottet ofta hamnat i fokus i svenska rättssalar och att rättens utfall många gånger är beroende av diverse föreställningar om hur förövare respektive offer beter sig. Detta trots att kvinnans beteende före övergreppet sedan ändringen 1984 i 6 kapitlet Brottbalken inte ska påverka domen. Främst har kvinnans utseende, beteende, trovärdighet, ålder, sociala status och sexualitet tagits upp i den rättsliga bedömningen, bland annat för att utvärdera den tilltalades uppsåt.
Rättens syn på sannolik förövare
Forskning visar också att risken att åtalas och fällas för våldtäkt är avsevärt högre för personer som kan uppfattas som avvikande och som har låg social status: arbetslösa, kriminellt belastade, missbrukare eller invandrare.
Sammantaget äventyrar synen på våldtäkt att osynliggöra de personer och händelser som inte passar in i stereotypa beskrivningar av våldtäkter och våldtäktsoffer. Detta kan bidra till att sexuella övergrepp inte polisanmäls och att de utsatta inte söker hjälp. För att undvika en sådan situation är det viktigt att säkerställa den tekniska bevisningen så tidigt som möjligt efter sexualbrott.
