Av de 170 000 flyktingar som kom över Medelhavet i fjol var 11 procent kvinnor och 89 procent män, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR.
Av de drygt 81 000 personer som sökte asyl i Sverige i fjol var lite mer dubbelt så många män som kvinnor.
Av de cirka 7000 ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige i fjol var 80 procent pojkar och 20 procent flickor.
Det betyder inte att kvinnors skyddsbehov i krigshärjade områden är mindre än männens. Det är snarare tvärtom.
Oftast är det mannen som tar emot ekonomiskt bistånd, får information från myndigheter och hjälporganisationer och påbörjar en farlig resa mot en bättre tillvaro. Pengarna räcker sällan till hela familjens flykt. Mannen anseskunna etablera sig i det nya landet, hitta en försörjning och sedan ta dit sin familj. Under tiden blir fler kvinnor och barn kvar, ofta i många år och under svåra omständigheter. Ensamstående kvinnor blir isolerade i flyktinglägren utan stöd och hjälp.
Det som kallas överlevnadssex ökar i lägren, alltså att kvinnor och flickor tvingas betala med sex för mat, husrum och beskydd eftersom de inte har pengar. Barnäktenskapen ökar också till följd av det desperata läget eftersom föräldrar upplever att de inte kan skydda och försörja sina döttrar. Här har FN och hjälporganisationerna mycket kvar att göra. Systemet för familjeåterförening i Sverige behöver också ta in dessa perspektiv och se över handläggningstiderna.
Kvinnor på flykt saknar makt och inflytande. Därför får de mindre hjälp och det hindrar dem också från att delta i beslut som rör deras familjer och deras framtid. Med över 20 års erfarenhet från konfliktdrabbade områden vet Kvinna till Kvinna att det civila samhället har en avgörande betydelse för att stärka kvinnors roll och bryta deras isolering. Humanitärt stöd måste anpassas efter både mäns och kvinnors behov och organisationer som stödjer kvinnor på flykt måste få stöd.
För att ta reda på varför det bara är män på flykt som pryder all världens tidningsomslag åkte den amerikanska journalisten Lauren Wolfe i juli i år till den italienska ön Lampedusa. Hon hittade 71 kvinnor som hade kommit över Medelhavet inlåsta bakom galler av de italienska myndigheterna sedan flera veckor tillbaka – oklart varför och emot alla regler.
Männen på flykt rör sig däremot fritt på Lampedusas lilla huvudgata. De sade till Lauren Wolfe att kvinnorna var inlåsta för sin egen säkerhets skull. När Lauren Wolfe till slut kunde intervjua kvinnorna bakom gallret fick hon höra berättelser om misshandel, upprepade våldtäkter och slavarbete under flykten. Varenda en av kvinnorna som flytt ensamma genom Libyen hade blivit utsatta för sexuellt våld, misshandel eller slaveri.
Bristen på legala sätt att ta sig till Europa gör det extra svårt för kvinnor. Amnestys rapport Libya is full of cruelty från i våras vittnar om kriminella gäng och människosmugglare som tvingar ensamma kvinnor på flykt att betala med sex, och den innehåller outhärdliga historier om exploatering och våld. Amnestys rapport om detta blev inte särskilt uppmärksammad i medierna.
De kvinnor på flykt som når Europa levande har ofta inte samma resurser som männen och blir inte sällan offer för trafficking och prostitution för att kunna betala tillbaka till flyktingsmugglarna. Varför finns inte deras berättelser i medierna? I reportage efter reportage är det mäns historier, mäns verklighet och mäns röster från flykt som återberättas.
Traditionellt sett är det mannen som kliver fram och uttalar sig, både i Sverige och på andra håll. Mediearbetare och journalister har ett ansvar att anstränga sig även om kvinnor inte verkar vilja bli eller tillåtas bli intervjuade.
I tider av konflikt är det nödvändigt att medier inte tappar kvinnors perspektiv, sker det förlorar vi en viktig pusselbit i den stora berättelsen.
Källa; http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor