11 feb. 2016
Vi på B K R O fortsätter att granska svårigheterna som dom utsatta möter i samhället. En mycket svår bromskloss ligger i svårigheten att få en bostad och bostaden är ju också fundamentet och grunden för ett värdigt liv. Vi lever i en tid med stor bostadsbrist och med en stor ekonomisk utslagning. Detta kan sammanfattas följande:
Flertalet våldsutsatta kvinnor som flyr till kvinnojourer och hjälporganisationer tvingas samtidigt in i ofrivillig hemlöshet. I många fall har kvinnan utsatts för ekonomiskt våld där partnern tagit kontroll över ekonomin, tagit lån i kvinnans namn och orsakat skulder och betalningsanmärkningar. Med sådana förutsättningar blir det svårt att godkännas av en ny hyresvärd. I rapporten konstateras att bostadsbristen har skapat inlåsningseffekter där våldsutsatta kvinnor inte kommer vidare från kvinnojour till permanent bostad. Bostadssituationen kan i värsta fall medföra att kvinnan går tillbaka till den våldsutövande partnern för att slippa bli hemlös.
Många kommuner saknar en handlingsplan för hur de ska hjälpa våldsutsatta kvinnor från kvinnojour till ett långsiktigt boende. Kortsiktiga lösningar kan i vissa fall erbjudas så som vandrarhem eller osäkra andrahandsboenden. Andra tillhandahåller förturslägenhet i hemkommunen vilket i många fall är olämpligt ur ett säkerhetsperspektiv. På samma sätt är det inte alltid möjligt att med kontaktförbud i den gemensamma bostaden skapa en trygg och säker plats för kvinnan att vistas på.
Det primära måste vara att säkra bostadsfrågan för dom utsatta kvinnorna genom många olika insatser och att detta måste vara en prioriteringsfråga i varje kommun.
• Behandla frågan om permanent bostad för våldsutsatta kvinnor som en välfärdsfråga. Det är inte rimligt att en kvinna ska behöva riskera hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden för att hon valt att lämna en våldsam partner. Det rimmar illa med regeringens ambition att motverka våld i nära relationer att inte ha en övergripande plan för detta. I de fall barn finns med i bilden är behovet av ett långsiktigt boende än mer angeläget. Det är nödvändigt med ett större samhälleligt ansvar och ett perspektivskifte krävs där frågan om bostad för våldsutsatta kvinnor ges samma prioritet som andra välfärdsfrågor.
• Sätt särskilt fokus på våldsutsatta kvinnor och barn i en nationell strategi mot hemlöshet. Det krävs samordning på nationell, regional och lokal nivå liksom bred samverkan mellan olika aktörer för att hantera hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. En ny nationell strategi föreslås. I en sådan strategi måste särskilt fokus riktas på den typ av hemlöshet som drabbar våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ge länsstyrelserna samordningsansvar med särskilt uppdrag att hantera bostadslöshetsfrågor för just denna grupp.
• Bostadsfrågan ska inte reduceras till en socialtjänstfråga. Socialtjänsten har ingen generell skyldighet eller ens möjlighet att tillhandahålla långsiktiga boendelösningar för de som behöver hjälp med en permanent bostad. Hemlöshetssamordnaren konstaterar att det numer är uppenbart att hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden är en fråga som inte enbart kan lösas via insatser från socialtjänsten. Problemets komplexitet på strukturell och individuell nivå gör att större samverkan krävs mellan olika aktörer på olika nivåer. Hemlöshet för våldsutsatta kvinnor måste lyftas upp strategiskt på kommunledningsnivå.
• Ställ högre krav på de kommunala bostadsbolagen och bygg fler billiga hyresrätter. Kommunerna måste se över de allmännyttiga bostadsbolagens sociala ansvar att sörja för tillgången till bostäder för särskilda grupper så som våldsutsatta kvinnor. Bostadsproduktion måste inriktas på byggande av billiga hyresrätter som kan tillgodose behov för resurssvaga grupper på bostadsmarknaden.
28 jan. 2016
Andra världskriget och förintelsen får aldrig någonsin glömmas. Igår var minnesdagen över förintelsen och detta behöver ihågkommas. För Europa är bräckligare än någonsin. I just svåra tider, händer de värsta brotten även mot mänskligheten.
Ingen kunde ana 1939 när andra världskriget inleddes, vad Hitler verkligen hade för planer. Men vi borde ha förstått och vi är alla åskådare till vi vågar protestera. För tystnaden sänder ut signaler, till både förövarna och dem utsatta. Tystnad är acceptans.
Miljoner judar förlorade sina liv i ett meningslöst hat. Vi får heller inte glömma alla andra offer som inte hade judisk härkomst, sammantaget talar vi om en siffra mellan 11 och 17 miljoner människor som föll offer för systematisk utrotning och gränslöst hat.
Sverige var inte indraget i andra världskriget, men vi var tillika åskadare och detta mörka förflutna får vi och omvärlden leva med.
Men har mänskligheten tagit lärdom av detta?
Vi har fortfarande rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och hat mot olika minoriteter världen över. Mer än någonsin liknar Europa tiden innan andra världkrigets utbrott. Vi har haft ekonomiska kollapser i många EU länder och vi har stor arbetslöshet och inte alltid ett fungerande socialt ansvar i vårt land och många andra europeiska länder. Utanförskapen och motsättningarna är större än tidigare. På detta har vi den största flyktingvågen någonsin. Det rör sig om flyktingar från krigests fasor men också om ekonomiska flyktingar. Då måste vi Europa mer än någonsin motarbeta alla former av främlingsfientlighet. Främst måste vi våga ta debatten om att världen tillhör alla.
För vi får aldrig någonsin glömma. Aldrig någonsin bli åskadaren igen.
B K R O Kraft Force
/ Örjan L - Zannah B K - Magdalena F - Annica G - Karin W - Patrik L
19 jan. 2016
Att vara kvinna och utsatt kan innebära att vara utsatt i många olika former. Du kan ha en dominerande och misshandlande man, ändock kan steget ifrån honom vara mycket längre och svårare att ta än många felaktigt tror. Mannen kan ha det psykiska övertaget genom att han redan har skalat av kvinnan på all självkänsla och värdighet. ( Om detta står det utförligt att läsa i normaliseringsprocessen i både bloggen och faktaavdelningen.)
En annan utsatthet kan vara att kvinnan heller inte har den ekonomiska kapabiliteten att lämna mannen. Hon har ingen egen ekonomisk plattform och detta är många gånger en mycket stark anledning till varför kvinnor stannar kvar. Vidare kan även boendefrågan vara en viktig anledning till varför det destruktika förhållandet kan fortsätta. Om inte en bostad kan möjliggöra steget bort, så stannar dem flesta kvinnorna som har barn kvar i relationen. Och i Sverige råder en stor bostadsbrist och förturssystemet används många gånger inte. Utan en självgående ekonomi kommer heller inte kvinnorna att prioteras i kommunernas bostadsköer.
Med andra ord, så är frigörelsen många gånger bara en vision och ingenting mer och detta måste vårt land bli mycket bättre på. För alla människor har rätt till ett värdigt liv, kvinnor skall inte behöva stanna kvar i våldet för att samhället omöjliggör en utväg.
B K R O Kraft Force
1 jan. 2016
Vi vill önska alla våra klienter ett gott nytt år.
Med tillönskan om ett bättre fridfullare och lyckligare år.
Detta är årets första dag och vi har hela året oskrivet.
Vilket betyder att var och en av oss har kraften att förändra till det bättre.
B K R O Barn och Kvinnorättsorganisationen Kraft Force
21 dec. 2015
Vi önskar er en God och Fridefull Jul.
Med Kärlek och Frid.
Från B K R O Kraft Force
13 dec. 2015
Idag kommer ett flertal kvinnor att nekas skyddsboende för att bostäderna är fulla. Troligtvis är platsen upptagen av någon som inget hellre vill än att flytta ut, något som blir svårare och svårare när våldsutsatta kvinnor och barn tvingas konkurrera på en allt tuffare bostadsmarknad. Sju av tio kvinnojourer uppger att kvinnor och barn bor kvar allt längre på grund av problem att hitta ny bostad.
Totalt skedde över 1900 avvisningar på SKR:s kvinnojourer år 2012, de flesta på grund av platsbrist. Det innebär att man tvingades säga nej till 65 procent av alla sökande, vilket är en ökning från 55 procent året innan. Nya uppgifter från våra medlemsjourer tyder på att situationen har förvärrats ytterligare i år.
Det ökande antalet avvisningar ska inte tolkas som att våldsutsatta kvinnor och barn blir utan stöd och skydd. De flesta hamnar med hjälp av socialtjänsten eller kvinnojouren till slut på en jour som har plats för dem. Det verkligt oroande är att platserna på landets skyddade boenden i ökande grad upptas av kvinnor och barn som är i akut behov av att flytta UT. Som har bott på jouren i månader, fått vardagsrutiner ställda på ända, missat jobb, skola och förskola och levt i ett enda långt undantagstillstånd. Som efter en lång tids våldsutsatthet och kaos fått hjälp att blicka framåt. Som nu är redo att bygga upp en ny tillvaro, men som hindras av en ansvarslös bostadspolitik och en bostadsmarknad där våldsutsatta kvinnor och barn tillhör de stora förlorarna.
När hyresvärdarna kan välja och vraka bland intressenter står inte ”våra kvinnor” högt i kurs. Långvarig våldsutsatthet och att tvingas lämna sitt hem sätter spår. Många är sjukskrivna eller arbetslösa. Många har betalningsanmärkningar och skulder efter att ha utnyttjats och lurats av sin partner. Skyddade personuppgifter är ytterligare ett hinder.
Personal och ideellt aktiva på kvinnojourerna gör det de kan och mäktar med för att hjälpa till i bostadssökandet. De letar på annonssajter, ringer privata hyresvärdar och tar ibland till och med hjälp av personliga kontakter.
Samtidigt står socialtjänsten, som är de som har det egentliga ansvaret, handfallna och utan beredskap. Detta trots att det inte råder någon tvekan om att de enligt socialtjänstlagen har en skyldighet att vid behov hjälpa våldsutsatta personer att söka efter en ny bostad. Enligt en undersökning vi genomförde tidigare i år bland 172 kommuner är de dessutom väl medvetna om både sitt ansvar och problemets omfattning och orsaker.
Åtta av tio kommuner uppgav att bostadssituationen är ett hinder i kvinnofridsarbetet. De vanligaste svårigheterna som identifierades var bristen på hyresrätter, avsaknaden av förturssystem, avsaknad av kommunal bostadsförmedling, samt bristande samverkan med andra kommuner.
Som en ansvarig tjänsteman i en Stockholmskommun uttryckte det: ”En kvinna som exempelvis har hyresskulder och inte har en fast anställning är inte särskilt attraktiv på bostadsmarknaden. Det är mycket svårt att lösa hennes boendesituation trots att starka skäl föreligger”.
Trots den höga medvetenheten är det få kommuner som har något som helst strukturerat arbete för att underlätta för våldsutsatta att få bostad. Sju av tio har inte ens en handlingsplan. Enligt kommunerna görs istället individuella insatser från fall till fall. Många kvinnojourer upplever dock att socialtjänsten inte gör någonting alls utan helt ”lämpar över”
Möjligheten till en trygg boendesituation är central i arbetet mot våld mot kvinnor. Idag ser vi hur kommuner erbjuder olämpliga nödlösningar på hotell eller vandrarhem. Vi ser hur kvinnor och deras barn tvingas återvända till den våldsamma partnern/pappan. Vi ser hur kvinnor stannar kvar i en våldsam relation för att oron över att bli hemlös är för stor.
Ute på kvinnojourerna finns en frustration över att bostadssituationen försvårar arbetet och tvingar dem att avvisa fler och fler. Tillsammans med våra medlemmar slår vi nu larm och uppmanar landets socialchefer och ansvariga kommunpolitiker att agera.
Det är dags att visa på ledarskap, mod och handlingskraft och prioritera kvinnofridsarbetet som en del av den generella välfärden.
Varje kommun måste ta ett helhetsgrepp kring hur man med hjälp av lösningar som utslussningsboenden, förturslägenheter, hyresgarantier, billiga hyresrätter och samarbeten med andra aktörer kan underlätta för våldsutsatta kvinnor och barn att få tillgång till en bostad.
10 dec. 2015
Under 2014 anmäldes omkring 83 300 misshandelsbrott i Sverige. I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 2,1 procent att de blev utsatta för misshandel under 2014.
I den Nationella trygghetsundersökningen (NTU 2014) uppgav 2,1 procent av befolkningen (16–79 år) att de blivit utsatta för misshandel, vilket motsvarar cirka 154 000 personer. Det är en minskning jämfört med 2013, då 2,3 procent uppgav att de hade blivit utsatta. Under mätperioden är trenden för misshandelsbrott svagt nedåtgående. Sedan 2005, då undersökningen inleddes, har andelen utsatta minskat med 0,6 procentenheter. Antalet händelser av misshandel kan utifrån undersökningen beräknas till 378 000 under 2014.
Cirka 0,6 procent (eller 43 000 personer) av befolkningen uppger att misshandeln varit så pass allvarlig att den lett till besök hos läkare, sjuksköterska eller tandläkare. Det är en nivå som varit relativt stabil allt sedan mätningarna inleddes 2005. Antalet händelser av misshandel som på detta sätt betraktas som allvarliga kan utifrån undersökningen beräknas till cirka 80 000.
De flesta som blivit utsatta för misshandel (70 %) uppger att det handlar om en enstaka händelse. Knappt var fjärde (25 %) har utsatts för två till nio brott, och en liten andel (5 %) uppger att de utsatts för tio eller fler misshandelsbrott under 2014.
Vid samtliga mättillfällen har en större andel män än kvinnor uppgett att de blivit utsatta för misshandelsbrott; vid årets mätning är det 2,5 procent av männen och 1,6 procent av kvinnorna. Då utsattheten för misshandel har minskat bland männen sedan 2007 och samtidigt legat relativt oförändrad bland kvinnorna, har skillnaden mellan könen vad gäller utsatthet minskat successivt. Även vid allvarlig misshandel är män mer utsatta än kvinnor, dock är andelen utsatta så låg att några tydliga trender inte går att se.
Det är lika vanligt att vara upprepat utsatt för misshandel bland män och kvinnor (0,6 % för både kvinnor och män sett till hela befolkningen). Det kommer sig av att trots att utsatthet för misshandel i sig är mindre vanligt bland kvinnor, är upprepad misshandel vanligare bland de kvinnor som blivit utsatta jämfört med de utsatta männen. I detta sammanhang är det dock viktigt att understryka att kvinnors utsatthet för misshandel sannolikt underskattas i högre grad än männens, eftersom kvinnor oftare utsätts av närstående, vilket är en omständighet som enligt tidigare studier bidrar till underrapportering.
Utsatta för misshandel 2014. Andel för respektive åldersgrupp. Källa: NT
Skillnaderna mellan åldersgrupperna är mycket stora. I likhet med resultaten från föregående år är det i åldersgruppen 20–24 år som högst andel har blivit utsatta för misshandel. Därefter är andelen lägre ju äldre åldersgrupp som studeras. Bland personer i åldersgruppen 20–24 år har 4,9 procent blivit misshandlade, vilket kan jämföras med dem i åldersgruppen 25–34 där andelen uppgår till 3,4 procent. Lägst är andelen utsatta i de äldsta åldersgrupperna, 65–74 år och 75–79 år (0,2 %). Om åldersgrupperna uppdelas på kön framgår det att den grupp som i särskilt stor utsträckning uppger att de har blivit utsatta för misshandel är unga män, 16–24 år, där 4,8 procent utsatts för misshandel under 2014, vilket är en kraftig minskning jämfört med 2013.
Personer med högskoleutbildning uppger i lägre utsträckning att de har blivit utsatta för misshandel (1,4 %) jämfört med de med högst förgymnasial eller gymnasial utbildning (2,6 respektive 2,3 %). Ensamstående med eller utan barn utsätts för misshandel i större utsträckning (3,3 respektive 3,6 %) än sammanboende med eller utan barn (1,3 respektive 0,9 %). Boende i flerfamiljshus utsätts för misshandel i större utsträckning än boende i småhus (2,9 jämfört med 1,3 %).
Personer som är födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar uppger i högre utsträckning att de har blivit utsatta för misshandel (3,9 %) än utrikesfödda personer eller personer födda i Sverige med minst en inrikesfödd förälder (2,1 respektive 2,0 %). Boende på landsbygden utsätts i något lägre utsträckning (1,8 %) än boende i storstadsregioner och i andra större städer (2,1 respektive 2,2 %). Om man studerar utsatthet för allvarlig misshandel är mönstren likartade.
Statistiska analyser visar att för kvinnorna kvarstår skillnaden i utsatthet mellan de med eftergymnasial utbildning och de med enbart förgymnasial utbildning när man rensar bort de andra bakgrundsfaktorernas effekt såsom ålder. Även skillnaden i utsatthet mellan personer som lever i olika typer av familjekonstellationer kvarstår när man tar bort effekten av de andra bakgrundsfaktorerna.
Typ av brottsplats för misshandel 2014. Andel för respektive plats av det totala antalet rapporterade händelser.
Allmän plats är den typ av brottsplats som är vanligast vid misshandel. Därefter följer arbetet/skolan. Minst vanligt är att ett misshandelsbrott har ägt rum i den utsattas, gärningspersonens eller någon annans bostad, respektive på någon annan plats. Skillnaderna är dock stora mellan könen.
Utsatta kvinnor uppger i betydligt högre grad än utsatta män att de har blivit utsatta för misshandel i en bostad (36 jämfört med 6 %). När män utsätts för misshandel är brottsplatsen en allmän plats i mer än hälften av fallen (62 %), medan motsvarande andel för kvinnor är en tredjedel (33 %). Arbetsplatsen eller skolan är en ungefär lika vanlig brottsplats för män och kvinnor (23 respektive 26 %).
Relation till gärningspersonen vid misshandel år 2014. Andel händelser i procent av totalt antal händelser, efter kön.
Vid knappt sex av tio av misshandelsbrotten (58 %) uppger de som har blivit utsatta att gärningspersonen varit helt okänd. I en fjärdedel av fallen (25 %) uppges gärningspersonen ha varit en bekant, och i 16 procent av fallen en närstående. Fördelningen ser dock olika ut för kvinnor och män. För kvinnor är det ungefär lika vanligt att gärningspersonen är okänd (40 %) som att det är en närstående (37 %) och något mindre vanligt att det rör sig om en bekant (23 %). Bland männen är skillnaderna påtagligt större; vanligast är att gärningspersonen är helt okänd (70 %). I drygt en fjärdedel av händelserna rör det sig om en bekant gärningsperson (26 %), och endast 3 procent av gärningspersonerna är en närstående.
Resultaten över tid indikerar att män i regel utsätts för misshandel av någon okänd på allmän plats, medan misshandel mot kvinnor oftare sker i det privata eller i arbetslivet. Skillnaderna är sannolikt ännu större då det finns anledning att misstänka att våld i det privata underrapporteras.
Förekomst av alkohol och droger är vanligt vid misshandel. I sex misshandelsfall av tio (60 %) har de utsatta personerna intrycket att gärningspersonen varit påverkad av alkohol eller droger, och i mer än vart tredje fall (34 %) uppger de utsatta att de själva varit påverkade av alkohol vid tillfället. Det är en stor skillnad mellan män och kvinnor i frågan om gärningspersonen uppges ha varit alkohol- eller drogpåverkad.
I 70 procent av fallen där en man blivit misshandlad uppges att gärningspersonen varit påverkad av alkohol eller droger. Motsvarande andel för misshandel mot kvinnor är 45 procent. Även i frågan om de utsatta själva varit påverkade av alkohol vid misshandelstillfället är det stora skillnader mellan män och kvinnor (44 jämfört med 17 %). Denna skillnad hänger delvis samman med att misshandel mot män oftare sker i samband med nöjeslivet, medan misshandel mot kvinnor oftare sker på arbetsplatsen eller i hemmet.
Antal anmälda misshandelsbrott: samtliga anmälda brott, därav mot man 18 år och äldre, mot kvinna 18 år och äldre samt mot barn 0-17 år. Fram till 2007 samredovisades misshandel mot barn 15-17 år med misshandel mot män och kvinnor 18 år och äldre. Jämförelser i dessa kategorier kan därför inte göras för åren 2005-2007.
Totalt anmäldes 83 300 misshandelsbrott under 2014 , vilket är en ökning med 4 procent jämfört med 2013. De anmälda misshandelsbrotten ökade successivt mellan 2005 och 2011, för att därefter minska fram till 2013. Under 2014 anmäldes 15 procent fler misshandelsbrott än 2005.
Misshandel mot personer i åldern 18 år och äldre redovisas i brottsstatistiken efter kön, om gärningspersonen är bekant eller obekant med offret samt om brottet skett inomhus eller utomhus. Den vanligaste brottstypen för anmäld misshandel mot kvinna 18 år och äldre är misshandel inomhus av bekant, medan det för anmäld misshandel mot man 18 år och äldre är misshandel utomhus av obekant.
Under 2014 uppgick antalet misshandelsbrott mot kvinna 18 år eller äldre till 28 500 brott, vilket motsvarar en ökning med 5 procent jämfört med föregående år. Av dessa brott avsåg 18 000 brott misshandelsbrott som skett inomhus av bekant. En ökning med 6 procent jämfört med föregående år.
Under 2014 anmäldes 35 800 misshandelsbrott mot man 18 år eller äldre, vilket är på samma nivå som 2013. Omkring 15 100 anmälda brott avsåg misshandel utomhus av en obekant. Det motsvarar en minskning med 2 procent, jämfört med föregående år.
År 2014 anmäldes sammantaget 19 100 misshandelsbrott mot barn. Det motsvarar 23 procent av alla anmälda misshandelsbrott.
År 2014 handlades¹ 83 400 misshandelsbrott. För majoriteten av de handlagda brotten, (86 procent, eller 71 700 brott), inleddes en utredning, medan övriga 14 procent (11 600 brott) direktavskrevs. Totalt sett förundersökningsbegränsades 1 procent (854) av de handlagda misshandelsbrotten, varav majoriteten sedan utredning inletts.
För 58 procent (48 700) av de handlagda misshandelsbrotten fanns det minst en person registrerad som misstänkt för brottet. Av dessa brott personuppklarades 10 900 brott. Personuppklaringsprocenten² för misshandelsbrotten 2014 uppgick till 13 procent.
Jämfört med föregående år minskade personuppklaringsprocenten med 2 procentenheter. De senaste tio åren har nivån minskat med 5 procentenheter. Minskningen har pågått sedan 2010. Lagföringsprocenten² för misshandelsbrotten samma år uppgick till 15 procent.
Samtliga personer misstänkta för misshandel (inkl. grov, ej med dödlig utgång), därav misstänkta för misshandel mot man 18 år och äldre, mot kvinna 18 år och äldre samt mot barn 0-17 år. Fram till 2007 samredovisades misshandel mot barn 15-17 år med misshandel mot personer 18 år och äldre. Jämförelser i dessa kategorier kan därför inte göras för åren 2005-2007.
Bland de misstänkta för brott mot person utgör misshandel den största brottskategorin. År 2014 registrerades 13 200 personer som misstänkta för misshandelsbrott. Jämfört med 2013 minskade antalet misstänkta med 810 personer, eller sex procent. Jämfört med 2005 har antalet misstänkta minskat med 479 personer, eller fyra procent.
Antal lagföringsbeslut med misshandel som huvudbrott, (inkl. grov misshandel och synnerligen grovt misshandelsbrott), 2004–2013.
Bland lagföringsbesluten³ gällande våldsbrott utgör misshandel den största brottskategorin . År 2013 fattades 7 510 lagföringsbeslut med misshandel som huvudbrott, vilket är en minskning med 740 beslut eller 9 procent jämfört med föregående år. Även jämfört med 2004 har antalet lagföringsbeslut avseende misshandel minskat med totalt 208 beslut eller 3 procent. Under åren 2004 – 2008 ökade antalet lagföringsbeslut gällande misshandel kontinuerligt. Sedan 2008 har utvecklingen, med undantag för något år, präglats av en minskning av antalet beslut.
Gärningar som misshandel, olaga hot, ofredande med mera kan, när de utgjort ett led i en upprepad kränkning, rubriceras som grov kvinnofridskränkning eller grov fridskränkning. År 2013 fattades 207 respektive 124 lagföringsbeslut med grov kvinnofridskränkning eller grov fridskränkning som huvudbrott.
Antalet lagföringar för grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning minskade med 14 respektive 4 beslut eller med 6 respektive 3 procent mellan 2012 och 2013. Antalet beslut gällande grov kvinnofridskränkning har minskat med 62 beslut eller 23 procent sedan 2004. Under samma period har antalet lagföringsbeslut avseende grov fridskränkning ökat med 45 beslut eller 57 procent.
¹) I statistiken över handlagda brott redovisas anmälda brott där polis, åklagare eller annan utredande myndighet fattat ett beslut om brottet.
²) Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.
³) Statistiken över lagförda personer redovisar antalet lagföringsbeslut som fattats under året. Med lagföringsbeslut avses fällande dom i tingsrätt eller beslut av åklagare, såsom strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse, under ett kalenderår. En och samma person kan lagföras på olika sätt och vid flera tillfällen under ett år. Ett lagföringsbeslut kan innehålla beslut om flera brott och flera påföljder.
7 dec. 2015
Det är vanligt att barn tvingas träffa pappan trots att denne har varit våldsam mot mamman. Men att myndigheter på detta sätt agerar mot barnets uttryckliga vilja är orimligt, skriver Ann Isaksson, verksamhetschef för Alla Kvinnors Hus.
Just i denna stund döms ett tiotal barn mot sin vilja till obligatoriskt umgänge med förälder som slagit, hotat och sexuellt förgripit sig på den andra föräldern. Barnet har levt med skrik, sparkar och näsblod i sitt hem under flera år. Denna absurditet måste upphöra. Regeringen måste ställa tydligare krav på ansvariga instanser – domstol, polis och socialtjänst – att agera för barnets bästa.
”Jag vill inte gå till dagis för då kan pappa komma och hämta mig. Jag vill vara med mamma. Pappa säger att mamma är skit och att jag ska slå henne. Pappa slog och sparkade mamma. Mamma slår inte.”
Dessa ord kommer från barn som suttit i stödsamtal hos Alla Kvinnors Hus för att bearbeta det våld de har bevittnat i sina hem. Barnen är livrädda för att träffa pappa, som i de flesta fall är förövaren.
Trots detta är det vanligt att barn som har levt med våld, genom vårdnadstvist, döms till umgänge med den förälder som har slagit och hotat den andra.
Enligt lag ska hänsyn tas till barnets vilja och barnet har rätt att höras i frågor som berör det. Trots det beaktas barns vittnesmål endast undantagsvis i vårdnadstvisten, och barn ges lite tid att uttrycka upplevelser och känslor som de ofta har försökt att förtränga under lång tid. En vanlig reaktion hos barn som har levt med våld är därför att de tystnar. Det gör det ännu svårare för barnet att få sin önskan igenom beträffande sitt umgänge med våldsam förälder.
Allt för ofta överskrider polis lagstiftad handläggningstid om max tre månader som gäller vid brott mot barn. Att utreda brott mot barn är en färskvara. Ju mer ett barn pratar desto mer urvattnas berättelsen. Konsekvensen av dröjsamma polishandläggningar innebär försämrat underlag för utredning och att det inte väcks åtal mot förövaren. Dessutom försenas livsviktig behandling av traumatiserade barn.
Ett annat problem är socialtjänstens knapphändiga utredningar inför domstolsbeslut. Det saknas helt rutiner för riskbedömningar av samvaron mellan barn och förälder som slår. Att bana väg för beslut om umgänge mellan barn och våldsam förälder utan att utreda de psykiska och fysiska risker det kan innebära för barnet är befängt. Alla beslut om vårdnad måste föregås av riskbedömning och där bevisning för våld finns bör våldutföranden gå i aggressionshantering.
Vi menar att barnet allt som oftast hamnar i kläm i vårdstvister där våld har förekommit. De beslut som syftar till att etablera en god relation med båda föräldrar riskerar istället att förstöra ett uppbyggt förtroende eftersom många barn känner sig förråda när de släpps iväg till en våldsam förälder. Om mamman för att skydda barnet inte låter det träffa pappan kan hon anklagas för umgängessabotage, vilket kan användas emot henne så att hon helt förlorar vårdnaden. Detta är ett vanligt och ofta felaktigt antagande hos socialtjänst. Relationen med pappan kan också försämras när umgänget inte sker i takt med barnets vilja.
En god relation till båda föräldrar kan vara eftersträvansvärt, men tvång utgör aldrig en god grund för en god relation. Och ett omedelbart umgänge med båda skapar sällan de bästa förutsättningarna för detta. Istället är det önskvärt att polis och socialtjänst i sina utredningar inför vårdnadsbeslut beaktar att umgänge med båda föräldrarna inte alltid är fördelaktigt i det första skedet. Det måste få ta tid att utveckla relationer och pappa kan i första hand behöva lära sig att hantera sin aggressivitet innan han träffar barnet.
För att barn ska kunna utvecklas enligt bästa möjliga förutsättningar krävs det omtag och etablering av nya rutiner gällande domstol, polis och socialtjänsts agerande vid vårdnadstvister mellan misshandlande förälder och slagen förälder.
Regeringen måste ställa krav på att:
• Domstolen måste i sin bedömning av vad som är barns bästa inte låta barns behov av kontakt med båda föräldrarna överordnas barns behov av trygghet.
• Domstolen måste respektera barns uttalade vilja att slippa umgås med en våldsam förälder.
• Polis måste följa lagstadgade handläggningstider vid utredningar som gäller barn.
• Socialtjänsten måste alltid göra riskbedömningar av umgänge mellan förälder och barn i fall då förälder har använt våld i hemmet.
• Socialtjänsten bör inte automatiskt utgå ifrån umgängessabotage om förälder har hindrat umgänge med andre föräldern.
• Socialtjänsten bör rutinmässigt remittera våldutförande förälder till stödsamtal för aggressionshantering.
ANN ISAKSSON
verksamhetschef Alla Kvinnors Hus
1 dec. 2015
Julen står för dörren. En helg för ledighet och gemenskap. Men för många kvinnor och barn innebär juletid tyvärr inte julefrid. Varje år kring julhelgen ser Nationellt centrum för kvinnofrid en markant ökning av antalet samtal till Kvinnofridslinjen, Sveriges nationella stödtelefon för våldsutsatta kvinnor.
Våldet mot kvinnor har på senare år fått högre prioritet bland politiker, hälso- och sjukvården, polisen, rättsväsendet, socialtjänsten och andra myndigheter. Stora ekonomiska resurser har satsats och lagstiftningen har skärpts. Ändå lyckas samhället inte stödja och skydda våldsutsatta kvinnor tillräckligt. Det finns fortfarande stora brister i kompetens och rutiner.
Sedan flera år tillbaka dödas i Sverige i snitt en kvinna var tredje vecka av en nuvarande eller tidigare partner. I många av dessa fall har kvinnorna tidigare sökt hjälp inom sjukvården, rättsväsendet eller andra myndigheter och organisationer. Trots detta har deras liv inte kunnat räddas.
Även 2012 har samma dystra facit. I februari i år mördades till exempel en kvinna i Malmö framför ögonen på sina barn. Hennes före detta sambo, barnens pappa, dömdes i hovrätten till 17 års fängelse för mord. Han hade tidigare dömts till ett års fängelse för att ha hållit kvinnan inlåst. I väntan på att det fallet skulle upp i hovrätten släpptes mannen fri. Han sökte då upp kvinnan och högg ihjäl henne.
I juli höggs en fyrabarnsmamma ihjäl i Tyresö utanför Stockholm. Hennes ex-make, som själv kontaktade polisen, har tidigare dömts för misshandel av kvinnan. Deras barn var hemma när mamman dödades. Mannen dömdes i tingsrätten till 15 års fängelse för mord.
Detta är bara två fall av alltför många.
Sedan den 1 januari i år har Socialstyrelsen i uppdrag att granska och utreda fall där kvinnor och män dött till följd av våld från en närstående eller tidigare närstående, enligt lagen om utredningar avseende vissa dödsfall. Detta har i den allmänna debatten kallats en ”haverikommission”. Uppdraget är att utreda vilken hjälp de som dödats tidigare har fått av samhället och vilka åtgärder som vidtagits, eller inte vidtagits, då de sökt stöd. Syftet är att upptäcka var samhället har brustit, att lära av historien och att på så sätt förhindra att fler dör.
Men som Statskontoret påpekade i november i sin rapport ”Efteråt är allting för sent – Om utredningar av vissa dödsfall” har Socialstyrelsen ännu inte utrett något fall där en vuxen kvinna eller man dödats. Detta trots att övergångsbestämmelser ger myndigheten möjlighet att även granska dödsfall från tidigare år, innan lagen trädde i kraft.
En väl fungerande ”haverikommission” skulle påtagligt kunna sätta press på myndigheter att ta riskbedömningar och efterföljande skyddsarbete för utsatta kvinnor på större allvar och på så sätt förhindra fler dödsfall. Men det är bråttom och frågan måste få hög prioritet. För att ”haverikommissionen” ska bli effektiv är det avgörande att Socialstyrelsen knyter till sig landets ledande experter.
Enligt Statskontoret har utredningsarbetet fördröjts på grund av svårigheter att få in uppgifter. Det är inte acceptabelt. Alla berörda myndigheter har ett ansvar för att snarast möjligt bidra med underlag och expertis för att Socialstyrelsen ska kunna genomföra utredningarna.
Enligt uppdraget ska utredningarna fokusera på systemfel, och lämna en samlad rapport vartannat år. Vi efterfrågar utöver detta en rapport efter varje dödsfall, likt de haverikommissioner som tillsätts efter stora olyckor. Det finns viktiga lärdomar att dra i varje enskilt fall. Det är också av stor betydelse att det i förlängningen går att utkräva ansvar för fel som har begåtts.
2013 måste bli året då statistiken över antalet dödade äntligen vänder. Då myndigheterna gör allt som står i deras makt för att lära sig av tidigare misstag och förhindra att fler dödas. Då det blir självklart att alla som i sitt arbete möter en våldsutsatt kvinna ska ha tillräcklig kompetens och veta exakt vad de ska göra. Med kunskap, ansvarstagande och fungerande rutiner kan liv räddas.
Av G. Heimer
12 nov. 2015
Idag skall vi börja en serie om kvinnors utsatthet och komplexiteten i denna. Med våldet föds kontroll och skapar en växande utsatthet. Den ekonomiska utsattheten blir också ett faktum. Hur kan kvinnor bryta upp, när rätten till en bostad även är begränsad???
Åtta av tio kommuner uppger att bostadssituationen är ett hinder i arbetet för kvinnofrid.
Det ökande antalet avvisningar ska inte tolkas som att våldsutsatta kvinnor och barn blir utan stöd och skydd. De flesta hamnar med hjälp av socialtjänsten eller kvinnojouren till slut på en jour som har plats för dem. Det verkligt oroande är att platserna på landets skyddade boenden i ökande grad upptas av kvinnor och barn som är i akut behov av att flytta UT. Som har bott på jouren i månader, fått vardagsrutiner ställda på ända, missat jobb, skola och förskola och levt i ett enda långt undantagstillstånd. Som efter en lång tids våldsutsatthet och kaos fått hjälp att blicka framåt. Som nu är redo att bygga upp en ny tillvaro, men som hindras av en ansvarslös bostadspolitik och en bostadsmarknad där våldsutsatta kvinnor och barn tillhör de stora förlorarna.
När hyresvärdarna kan välja och vraka bland intressenter står inte ”våra kvinnor” högt i kurs. Långvarig våldsutsatthet och att tvingas lämna sitt hem sätter spår. Många är sjukskrivna eller arbetslösa. Många har betalningsanmärkningar och skulder efter att ha utnyttjats och lurats av sin partner. Skyddade personuppgifter är ytterligare ett hinder.
Personal och ideellt aktiva på kvinnojourerna gör det de kan och mäktar med för att hjälpa till i bostadssökandet. De letar på annonssajter, ringer privata hyresvärdar och tar ibland till och med hjälp av personliga kontakter.
Samtidigt står socialtjänsten, som är de som har det egentliga ansvaret, handfallna och utan beredskap. Detta trots att det inte råder någon tvekan om att de enligt socialtjänstlagen har en skyldighet att vid behov hjälpa våldsutsatta personer att söka efter en ny bostad. Enligt en undersökning vi genomförde tidigare i år bland 172 kommuner är de dessutom väl medvetna om både sitt ansvar och problemets omfattning och orsaker.
Åtta av tio kommuner uppgav att bostadssituationen är ett hinder i kvinnofridsarbetet. De vanligaste svårigheterna som identifierades var bristen på hyresrätter, avsaknaden av förturssystem, avsaknad av kommunal bostadsförmedling, samt bristande samverkan med andra kommuner.
Som en ansvarig tjänsteman i en Stockholmskommun uttryckte det: ”En kvinna som exempelvis har hyresskulder och inte har en fast anställning är inte särskilt attraktiv på bostadsmarknaden. Det är mycket svårt att lösa hennes boendesituation trots att starka skäl föreligger”.
Trots den höga medvetenheten är det få kommuner som har något som helst strukturerat arbete för att underlätta för våldsutsatta att få bostad. Sju av tio har inte ens en handlingsplan. Enligt kommunerna görs istället individuella insatser från fall till fall. Många kvinnojourer upplever dock att socialtjänsten inte gör någonting alls utan helt ”lämpar över” bostadssökandet och det fortsatta ansvaret för kvinnan och barnen på kvinnojouren.
Möjligheten till en trygg boendesituation är central i arbetet mot våld mot kvinnor. Idag ser vi hur kommuner erbjuder olämpliga nödlösningar på hotell eller vandrarhem. Vi ser hur kvinnor och deras barn tvingas återvända till den våldsamma partnern/pappan. Vi ser hur kvinnor stannar kvar i en våldsam relation för att oron över att bli hemlös är för stor.
Ute på kvinnojourerna finns en frustration över att bostadssituationen försvårar arbetet och tvingar dem att avvisa fler och fler. Tillsammans med våra medlemmar slår vi nu larm och uppmanar landets socialchefer och ansvariga kommunpolitiker att agera.
Det är dags att visa på ledarskap, mod och handlingskraft och prioritera kvinnofridsarbetet som en del av den generella välfärden.
Varje kommun måste ta ett helhetsgrepp kring hur man med hjälp av lösningar som utslussningsboenden, förturslägenheter, hyresgarantier, billiga hyresrätter och samarbeten med andra aktörer kan underlätta för våldsutsatta kvinnor och barn att få tillgång till en bostad.
6 nov. 2015
I krig och katastrofer blir kvinnors rättigheter nästan alltid nedprioriterade. Och det händer igen i den pågående eskalerande flyktingkrisen, även när det gäller rapporteringen i medierna.
Kvinna till Kvinna har tidigare gjort en undersökning som visar att män dominerar utrymmet i medier under krig och konflikter. Men det är lika många män som kvinnor totalt på flykt i världen. Bland de få procent av flyktingarna som har Europa som mål ser däremot könsbalansen annorlunda ut:
Av de 170 000 flyktingar som kom över Medelhavet i fjol var 11 procent kvinnor och 89 procent män, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR.
Av de drygt 81 000 personer som sökte asyl i Sverige i fjol var lite mer dubbelt så många män som kvinnor.
Av de cirka 7000 ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige i fjol var 80 procent pojkar och 20 procent flickor.
Det betyder inte att kvinnors skyddsbehov i krigshärjade områden är mindre än männens. Det är snarare tvärtom.
Oftast är det mannen som tar emot ekonomiskt bistånd, får information från myndigheter och hjälporganisationer och påbörjar en farlig resa mot en bättre tillvaro. Pengarna räcker sällan till hela familjens flykt. Mannen anseskunna etablera sig i det nya landet, hitta en försörjning och sedan ta dit sin familj. Under tiden blir fler kvinnor och barn kvar, ofta i många år och under svåra omständigheter. Ensamstående kvinnor blir isolerade i flyktinglägren utan stöd och hjälp.
Det som kallas överlevnadssex ökar i lägren, alltså att kvinnor och flickor tvingas betala med sex för mat, husrum och beskydd eftersom de inte har pengar. Barnäktenskapen ökar också till följd av det desperata läget eftersom föräldrar upplever att de inte kan skydda och försörja sina döttrar. Här har FN och hjälporganisationerna mycket kvar att göra. Systemet för familjeåterförening i Sverige behöver också ta in dessa perspektiv och se över handläggningstiderna.
Kvinnor på flykt saknar makt och inflytande. Därför får de mindre hjälp och det hindrar dem också från att delta i beslut som rör deras familjer och deras framtid. Med över 20 års erfarenhet från konfliktdrabbade områden vet Kvinna till Kvinna att det civila samhället har en avgörande betydelse för att stärka kvinnors roll och bryta deras isolering. Humanitärt stöd måste anpassas efter både mäns och kvinnors behov och organisationer som stödjer kvinnor på flykt måste få stöd.
För att ta reda på varför det bara är män på flykt som pryder all världens tidningsomslag åkte den amerikanska journalisten Lauren Wolfe i juli i år till den italienska ön Lampedusa. Hon hittade 71 kvinnor som hade kommit över Medelhavet inlåsta bakom galler av de italienska myndigheterna sedan flera veckor tillbaka – oklart varför och emot alla regler.
Männen på flykt rör sig däremot fritt på Lampedusas lilla huvudgata. De sade till Lauren Wolfe att kvinnorna var inlåsta för sin egen säkerhets skull. När Lauren Wolfe till slut kunde intervjua kvinnorna bakom gallret fick hon höra berättelser om misshandel, upprepade våldtäkter och slavarbete under flykten. Varenda en av kvinnorna som flytt ensamma genom Libyen hade blivit utsatta för sexuellt våld, misshandel eller slaveri.
Bristen på legala sätt att ta sig till Europa gör det extra svårt för kvinnor. Amnestys rapport Libya is full of cruelty från i våras vittnar om kriminella gäng och människosmugglare som tvingar ensamma kvinnor på flykt att betala med sex, och den innehåller outhärdliga historier om exploatering och våld. Amnestys rapport om detta blev inte särskilt uppmärksammad i medierna.
De kvinnor på flykt som når Europa levande har ofta inte samma resurser som männen och blir inte sällan offer för trafficking och prostitution för att kunna betala tillbaka till flyktingsmugglarna. Varför finns inte deras berättelser i medierna? I reportage efter reportage är det mäns historier, mäns verklighet och mäns röster från flykt som återberättas.
Traditionellt sett är det mannen som kliver fram och uttalar sig, både i Sverige och på andra håll. Mediearbetare och journalister har ett ansvar att anstränga sig även om kvinnor inte verkar vilja bli eller tillåtas bli intervjuade.
I tider av konflikt är det nödvändigt att medier inte tappar kvinnors perspektiv, sker det förlorar vi en viktig pusselbit i den stora berättelsen.
Källa; http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor
23 okt. 2015
B K R O Kraft Force, vill härmed öppet ta avstånd från alla former av rasism och främlingsfientlighet som florerar i vårt land just nu. Detta är i och för sig inte en ny företeelse men den är alarmerande, brutal och skoningslös i dess råaste form. På mindre än en vecka har vi haft två mordbränder mot flyktingförläggningar i södra Sverige och igår så hade vi attacken mot den invandrartäta skolan i Trollhättan. Detta är djupt oroande att vi i Sverige på så kort tid har blivit så exponerat av dom främlingsfientliga krafterna. Därför efterlyser vi det nödvändiga i en debatt. Vi har inte råd att vara tysta, då misslyckade planer och misslyckad politik har fört med sig många negativa konsekvenser.
För oss är det tydligt att integrationsarbetet i Europa inte har fungerat. Det stora samhället har inte tagit hänsyn till minoriteterna och utanförskapet blev ett faktum, detta har vi tydligt exempel på i hur andra generationens invandrare öppet ansluter sig till IS och slåss för deras sak. Detta kan inte lastas ungdomarna, som växt upp i främlingsfientlighet och många gånger stängda samhällen. Vi har alla ett ansvar att ta och det börjar med ordet och ställningstagandet.
Vi tror på en öppen värld och vi är beredda att arbeta för denna övertygelse.
Örjan-Magdalena-Birgitta-Zannah
B K R O Kraft Force
20 okt. 2015
I våra artiklar som vi på B K R O har publicerat om våld, så känner många människor spontant, varför bryter inte kvinnan upp om hon lever i denna olidliga relation. Många som vi träffar ute på föreläsningar och i arbetet, ställer just den klassiska frågan.
Varför lämnar inte kvinnan mannen som misshandlar henne fysiskt eller psykiskt?
Svaret är relativt enkelt, kvinnan kan vara fast av många olika anledningar. Det kan röra sig om kärlek och skuld. Kärleken till sin man och skuld i att hon känner att hon har varit den utlösande faktorn till våldet mot henne. Hon förebrår sig ofta om att hon borde ha gjort annorlunda mot mannen. Det kan också vara så att normaliseringsprocessen har gjort full verkan på offret. Våldet har blivit vardag. Hoten är vardag. Andra faktorer kan vara barnen och hot om barnen från förövaren och inte minst den ekonomiska utsattheten. Kvinnan har inte ekonomiskt råd att lämna mannen och hon tror sig inte kapabel att på ensam hand klara ekonomin. Detta är alltid ett resultat av år av psykisk misshandel, där man föringar kvinnan så till den grad, att hon helt förlorar sin självkänsla.
12 okt. 2015
Det går inte att lista ut vem som är en misshandlare genom att observera honom på arbetet eller i det sociala livet. Omgivningen blir ofta förvånad om de får veta vad misshandlaren har gjort mot sin partner. Han är ofta en "bra kille". Han kan vara framgångsrik, intelligent, karismatisk, snäll, trevlig och hjälpsam mot sin omgivning. Han kan ha vilken typ av yrke som helst, se ut hur som helst och tillhöra vilken samhällsgrupp som helst. Han kan vara snäll mot barn och vara med i någon frivilligorganisation på fritiden. Han kanske till och med kallar sig feminist.
Det finns en stor poäng för misshandlaren att utåt framstå som fläckfri, normal och trevlig. Om kvinnan skulle berätta för någon om hur han är i hemmet är det inte säkert att omgivningen skulle tro henne omedelbart, eftersom hon ju har en "toppenman". Misshandlaren reserverar sin aggressiva, fientliga, kritiska, kränkande och nedlåtande sida för partnern, när de befinner sig i enrum. Något som skapar förvirring hos kvinnan och får henne att kanske börja leta fel hos sig själv - "han är ju så trevlig mot andra, och alla tycker han är fantastisk, så det måste vara något fel med mig eftersom han behandlar mig annorlunda".
Värt att nämna är också att misshandlaren ofta skaffar sig allierade. Han umgås med andra män som har samma attityder om kvinnor och som delar hans värderingar om att han har rätt att göra det han gör. Han kan umgås med män som ser upp till honom och som kanske inte är lika framgångsrika i saker som han upplever viktiga. Han kan också ha relationer till andra som handlar om att han hjälper dem med olika saker och att andra står i en frivillig beroendeställning till honom. Misshandlaren kan använda sig av sina allierade för att isolera kvinnan och för att bryta ner henne. Han kan få dem att ta hans parti, han kan ljuga ihop saker om kvinnan osv. För omgivningen kan det vara svårt att se situationen klart - misshandlaren ter sig sympatisk, duktig och hjälpsam medan hans partner blir allt mer tyst, nedstämd, retlig och "märklig" med tiden.
I början av förhållandet är misshandlaren charmig, uppvaktande och snäll mot kvinnan. Ingen kvinna skulle medvetet ge sig in i en relation med någon som behandlade henne illa redan på första dejten. Med tiden framträder misshandlarens kontrollerande, misshandlande sida, och den verbala misshandeln inleds, ofta smygande subtilt. Det är av stor vikt för alla kvinnor att känna till varningstecknen, som ofta uppträder redan under "smekmånadsfasen" (se Tidiga Varningstecken). Det är möjligt att känna igen en misshandlare, om man bara vet vad man ska titta efter. Därför är det av stor vikt att så många människor som möjligt skaffar sig kunskap om varningstecknen, även män. Vi har alla ett ansvar att hjälpa varandra att undvika hamna i den här typen av situation.
Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.
Det finns två typer av makt: personlig makt (att bestämma över sig själv och rätten att leva sitt liv som man vill) respektive makt över någon annan. Misshandlaren vill ha makt över någon annan, dvs den han säger sig älska. I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna. Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig. Misshandlaren lever inte i en verklighet där var och en har sin egen personliga makt, utan i en verklighet där den ena alltid har makt över den andra, där den ena är överlägsen och den andra underlägsen. Det här synsättet kan ta sig uttryck i hans val av yrke (han kan ha valt ett yrke där han har makt över andra människor på olika sätt), i hans personliga humor (i form av "skämt" som egentligen är kränkningar eller innehåller en nedlåtande attityd), i hans sätt att se på världen ("lyckade" respektive "misslyckade" människor, t ex), i hans anekdoter från sitt eget liv (där han ofta kränker andra, triumferar över andra eller sätter kvinnor på plats).
Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: "Du är skyldig mig". Han anser sig vara överlägsen sin partner, och han respekterar henne inte. Misshandel och respekt kan aldrig samexistera. Inte heller misshandel och kärlek. Ett förhållande som innehåller misshandel i någon form är aldrig ett kärleksförhållande, oavsett om vissa perioder är fria från misshandel samt lugna och "romantiskt" präglade.
Misshandlaren har inte problem med att kontrollera sin egen ilska och aggressivitet. Han skulle aldrig misshandla sin chef, sina vänner, föräldrar eller arbetskamrater, hur arg han än blev. Han är alltid kapabel sluta kritisera, kränka eller slå sin partner så fort det ringer på dörren. Han kan höja sin partner till skyarna på lördagskvällens fest, bara för att kränka henne verbalt och fysiskt när de kommit hem från festen. Han vet precis när han har läge att misshandla och när han inte har det, och han kontrollerar sitt eget beteende efter detta.
Misshandlaren har snarare problem med kvinnans ilska och aggressivitet. Han klarar inte att hon blir arg på honom, står upp emot honom, säger emot honom eller visar tecken på självständighet, oberoende och autenticitet. En misshandlare har ofta en dubbel standard; han kan allmänt tycka att det är fel med kvinnomisshandel, men om hans partner skulle provocera honom så anser han sig att ha rätt att "ge igen"/ "sätta henne på plats"/ "försvara sig" osv.
En rättighet som misshandlaren tar ifrån kvinnan är alltså rätten att bli arg på honom när han behandlar henne illa. Blir hon arg kommer han att ge igen, och han kommer förmodligen att dra nytta av det faktum att hon blir upprörd som ett "bevis" på att hon är knäpp, sjuk, galen eller irrationell. Skulle det behövas kan han använda detta bevis inför omgivningen, vilket stärker hans egen fläckfria image och ger kvinnan mindre trovärdighet om hon skulle berätta vad som sker inom förhållandet.
En misshandlare vänder ofta saker och ting till sin motsats. Han förvrider i efterhand det kvinnan har sagt och det han själv har gjort. En del misshandlare spelar gärna offerrollen. Om kvinnan försöker försvara sig mot honom, tar han det som en attack gentemot honom, och får henne att betala för det på ett eller annat sätt.
Misshandlarens beteende förvärras alltid med tiden. Det beror på att kvinnan i hans inre avpersonaliseras och görs mer till ett objekt än en människa. På så sätt kan misshandeln förvärras, verbal misshandel kan öka och eventuellt övergå i fysiskt våld, utan att misshandlarens samvete lider nämnvärt. Han kan till slut misshandla utan att ens få skuldkänslor, eftersom partnern inför honom blivit till ett objekt mer än en människa. Hennes känslor räknas inte för honom längre. Hade han erkänt henne som den människa hon är hade inte misshandeln kunnat genomföras på samma sätt.
Misshandeln går i cykler. Det börjar med att en inre spänning byggs upp inom misshandlaren. Han kan i hemlighet samla på olika "fel" han upplever att kvinnan gör eller är, och han kan fantisera om att misshandla henne verbalt eller fysiskt. Under den här perioden börjar misshandlaren inför sig själv rättfärdiga det faktum att kvinnan förtjänar att misshandlas, pga de fel och brister han upplever henne ha. Till slut får den inre spänningen sitt utlopp i misshandel. Efter misshandeln kan misshandlaren be om ursäkt och lova att det aldrig ska hända igen. Han kan bete sig ångerfullt och försöka gottgöra sitt beteende på olika sätt. Han kan uppvakta kvinnan, säga snälla saker, städa huset, ta hand om barnen och göra allt det han vet att hon uppskattar. Därefter börjar den inre spänningen inom honom att öka på nytt, och ett nytt misshandelstillfälle kommer att inträffa.
Efter ett misshandelstillfälle kan misshandlaren bete sig helt normalt. Han är kanske lugn, trevlig och kan te sig avslappnad, eftersom han fått ut en del av sin inre spänning. Genom att misshandla får han ett övertag över partnern, som därmed hamnar i underläge. Han upplever sig tillfälligt ha makt och kontroll, och det får honom att må bra, eftersom han egentligen är en människa som upplever vanmakt och brist på kontroll. Medan misshandlaren är lugn igen mår kvinnan samtidigt mycket dåligt. Hon kan vara upprörd, arg, ledsen, skrämd och känna vanmakt, ilska och brist på kontroll. Hon kan uppleva det som om "mattan ryckts bort under hennes fötter", som om hon blivit rubbad ur balans. Hon kan uppleva förvirring över vad som nyss har hänt. Hon kan ifrågasätta sig själv, sin person och sina iakttagelser och skuldbelägga sig själv för misshandeln. Inför omgivningen kan misshandlaren te sig normal och trevlig, medan kvinnan kan ge intrycket av att vara tyst, obalanserad och asocial. Omgivningen förstår inte vad som egentligen pågår, och misshandlaren kan framstå som den "trevliga" av de två.
Misshandlaren skapar förvirring kring det han gör genom att aldrig erkänna det han gör. Han kan ljuga och säga att misshandeln aldrig inträffat. Han manipulerar offret att lägga skulden på sig själv för misshandeln. Han kan växla sitt humör så att partnern aldrig vet var hon har honom eller vad som kommer att hända; misshandlaren är alltid oberäknelig.
Misshandlaren är medveten om sitt misshandlande beteende. Det han gör är inte ett slumpmässigt eller okontrollerat beteende. Han vet vad han gör. Men det underliggande tänkandet, som driver hans beteende, är inte medvetet. Misshandlaren är en människa som har ett behov av att ha makt och att kontrollera. Det kommer av att han inom sig inte upplever sig ha makt och kontroll. Han måste därför utöva den över sin partner, för att känna sig kraftfull och att för att känna att han är i kontroll. En misshandlare vill sällan ge upp sitt beteende, eftersom det ger honom vinster och fördelar. Många misshandlare är inte benägna att förändras. De misshandlare som går i terapi lär sig ibland tricks i terapin som de sedan använder i en fortsatt verbal misshandel av sin partner. Det är inte värt att hoppas på att man som partner ska kunna förändra misshandlaren. Om han vill förändras, kan det beslutet endast komma från honom själv.
Lundy Bancroft är en man i USA som har arbetat med gruppterapi av misshandlare i över femton år. I sin bok "Why does he do that?" skriver Bancroft om olika typer av misshandlare. Det finns misshandlare som är dominanta och ger order, och det finns misshandlare som gormar och skriker och får raseriutbrott. Samtidigt finns det misshandlare som aldrig höjer rösten mot sin partner, men som bryter ner henne genomcrazymaking (se Former av verbal misshandel) och ett iskallt och ständigt kritiserande. Det finns misshandlare som är "macho" och vill bli servade i hemmet, men det finns också misshandlare som är desto mer jämställda, mjuka och veka till sättet. Dessa män kan kontrollera sin partner genom att bryta ner henne psykiskt i en form av ständig analys av henne; de tar sig in i partners huvud och talar om för henne vad hon tänker och känner samt vad hon har för motiv till sitt beteende. En del misshandlare tycker om att spela på skuldkänslor och anta en offerroll - de kan anklaga sin partner för att göra mot dem vad de egentligen själva gör. En grupp misshandlare kan vara av den undervisande sorten; de ska konstant undervisa sin partner i de mest triviala ting och de ser sig alltid ha rätt i alla lägen, medan de ser sin partner som mindre intelligent. Det finns även misshandlare som är kontrollerande och svartsjuka och förföljer sin partner dagligen, eller misshandlare som konstant är otrognamot sin partner och har ett flertal kvinnor samtidigt. Det finns misshandlare som dricker eller tar droger, men också många misshandlare som inte har någon form av beroendeproblematik över huvudtaget. Ofta kan en misshandlare vara en mix av några av dessa beteendetyper.
Det viktiga är också att komma ihåg, att en misshandlare inte behöver leva upp till bilden av en kontrollerande, svartsjuk och dominant person för att vara en misshandlare. Och en misshandlare behöver aldrig någonsin ha höjt handen mot sin partner för att misshandla henne. Han kan misshandla henne verbalt och känslomässigt, vilket får samma nedbrytande effekt som fysiskt våld.
28 sep. 2015
Våld i nära relationer är omfattar ofta både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det är inte ovanligt att en fysisk misshandel följs av ett sexuellt övergrepp. Sexuellt våld kan definieras som kränkningar och övergrepp med sexuella förtecken. Det kan vara allt från att hota eller tjata sig till sex, till våldtäkt eller att den utsatta tvingas utföra olika typer av sexuella handlingar.
Föreställningen om att våldtäkter främst handlar om överfallsvåldtäkter av okända gärningsmän är fortfarande utbredd, en bild som i stor utsträckning sprids och bekräftas av media. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är dock dessa fall ovanliga. Vid åtta av tio anmälda våldtäkter är förövaren bekant med offret. 32 procent av de polisanmälda våldtäkterna har enligt statistiken skett inom en nära relation, detta trots att de brott där gärningspersonen är okänd för offret anmäls i högre grad. Merparten av de sexuella övergreppen sker inomhus, ofta i hemmet.
Enligt Brå är 99,5 procent av sexualbrottsförövarna män. De allra flesta fallen av sexuella övergrepp begås av en bekant man, men sexuellt våld förekommer även i samkönade relationer samt förövas av kvinnor mot män. Feministisk forskning, däribland intervjustudier med förövare, har visat att övergreppen i grunden handlar om makt och dominans, inte om sexualitet.
När frågans maktdimensioner synliggörs blir det också tydligt att sexuellt våld skapar och upprätthåller en bristande jämställdhet mellan män och kvinnor i samhället i stort, inte bara i den nära relationen. Rädsla för att bli utsatt inskränker bland annat kvinnors livskvalitet och tillgång till det offentliga rummet.
Det har länge funnits en föreställning om kvinnans sexualitet som passiv och kvinnor som sexuellt tillgängliga, vilket har lett till en situation där offrets motstånd varit en central fråga för den rättsliga bedömningen. Bevisbördan har således ofta fallit på offret, vilket i många fall har försvårat möjligheterna till fällande dom, särskilt i fall av sexuellt våld i nära relationer.
Forskningen har även visat att offrets och förövarens beteende före brottet ofta hamnat i fokus i svenska rättssalar och att rättens utfall många gånger är beroende av diverse föreställningar om hur förövare respektive offer beter sig. Detta trots att kvinnans beteende före övergreppet sedan ändringen 1984 i 6 kapitlet Brottbalken inte ska påverka domen. Främst har kvinnans utseende, beteende, trovärdighet, ålder, sociala status och sexualitet tagits upp i den rättsliga bedömningen, bland annat för att utvärdera den tilltalades uppsåt.
Forskning visar också att risken att åtalas och fällas för våldtäkt är avsevärt högre för personer som kan uppfattas som avvikande och som har låg social status: arbetslösa, kriminellt belastade, missbrukare eller invandrare.
Sammantaget äventyrar synen på våldtäkt att osynliggöra de personer och händelser som inte passar in i stereotypa beskrivningar av våldtäkter och våldtäktsoffer. Detta kan bidra till att sexuella övergrepp inte polisanmäls och att de utsatta inte söker hjälp. För att undvika en sådan situation är det viktigt att säkerställa den tekniska bevisningen så tidigt som möjligt efter sexualbrott.
<a href="http://www.blogglista.se/"><img src="http://www.blogglista.se/button.php?u=bkro" alt="blogglista.se" border="0"></a>
Välkommen till
B K R O
Kraft Force
Barn och Kvinnorätts
Organisationen
B K R O Kraft Force
